att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 jan. 2018

Kärleken och hatet, Mara Lee, Bonniers


Kärleken och hatet, i bestämd form – så lyder titeln på Mara Lees nya diktsamling, och det är med fast och bestämd hand hon skriver sin poesi. Här inryms lyriska dikter, teoretiska analyser, där hon tar hjälp av bland andra Roland Barthes och Anne Carson (som hon översatt med glans), känsliga dikttolkningar, samt identitetsresonemang.

Lee skriver berättande, privat, om relationer – dels moderrelationen, dels relationen till en man. Det finns ett absolut gehör för aggressiviteten, något hon också visat i sina romaner. Ofta kan samma utsaga vara både skör och hård: ”detta hem är tillverkat på knä / mellan det röda och det röda som bleknar / förklarar du din kärlek”. Även om splittringen är fullt medveten, hade jag önskat mindre abrupta övergångar mellan de teoretiska utläggningarna och de lyriska utbrotten.

Trots denna invändning: det här är akut angelägen poesi, bland annat därför att den sinnlighet Lee skriver fram är ett så unikt inslag i svensk litteratur. Om Kaos är granne med Gud hos andra poeter dejtar våldet ömheten hos Mara Lee. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/1 2018)

18 jan. 2018

Karismasamhället – en roman, Elis Burrau, Bonniers


I sin första roman skriver poeten Elis Burrau slackerprosa som kan vara irriterande slö. Men det är också ett frigörande sätt att skriva, som förhoppningsvis blir inledningen på ett paradigmskifte.

Om Elis Burrau vore en fotbollsspelare hade han ställt sig i målet, och i stället för att rädda bollarna hade han applåderat motståndarnas snygga skott. Så uppfattar jag den generösa inställningen till litteraturen och existensen som blir påtaglig i allt han skriver, om än det är diktsamlingar eller fyndiga oneliners på twitter. Han visar en förundran inför allt han stöter på, och en nyfikenhet som knappast är spelad.


Nu har han dessutom gett ut en roman, Karismasamhället, med den uttalade ambitionen att skriva en kärleksroman. I så fall är det en kärlek och generositet till det närliggande, oavsett om det är namngivna kompisar och kolleger, eller bara sådant som berättarjaget råkar läsa.

Titeln är förresten hämtad från rubriken till en artikel om kirurgen Paolo Macchiarini – ett typiskt exempel på hur Burrau samplar populärkulturen, om man inte vill säga att han plundrar den. Han är i sanningens namn väldigt noga med att redovisa sina källor, och visar en fullständig öppenhet, eller transparens som det heter numera.

Under berättelsens gång får vi ta del av dråpliga historier från uppläsningsturnéer med andra poeter, idoldyrkan av bland andra Olle Ljungström, kärlek (dock inte tillräckligt mycket för att det någonsin blir kärleksroman av det), läsning, tankar, alkohol, internetvanor. Det är dagboksliknande text, som beskriver mer än gestaltar.

Det rycks på axlarna åt det mesta – som det ska i en generationsroman. Det må vara att det saknas motsvarighet i samtidslitteraturen, men jag tänker att så här knasigt och respektlöst skrev Stig Larsson på 80-talet, kanske allra mest i sina diktsamlingar. Båda har en sällsynt förmåga att ge nerv åt det som finns framför ögonen, och att göra lojheten till en medveten estetik.

Ja, och är det bra litteratur? Jag tycker det är en onödigt lång bok. Burrau nämner på typiskt vis att han håller på att skriva en roman som heter Karismasamhället, och att den borde bli 100 sidor lång. Nu är den drygt dubbelt så lång, och det blir tomgång lite här och där.

Det är som att han inte har orkat redigera sina infall, och oförmågan att lägga band på sig är inte enbart en tillgång. Samtidigt kan jag tycka så här: så många svenska författare skildrar andra erfarenheter, och de ger ut bok efter bok – tänk Per Wästberg, Elsie Johansson. Inget ont om dem (som Burrau själv skulle ha sagt!), men det här är en erfarenhet som också förtjänar att nå ut till läsare.

Genom att läsa Burrau får man inblickar i en vardag som hålls ihop av relationer till andra. Berättarjaget är genuint nyfiken, och det är som om alla erfarenheter inte sätter några spår på den oskuldsfulla personan som går under namnet ”Elis Burrau”. Författaren är fortfarande ung (25 år), och kommer nog att skriva fler, och bättre böcker. Men det skulle inte förvåna mig om framtidens läsare kommer att lyfta fram den här boken och säga: ”Det var här det började”.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/1 2018)

Poeter om poeter. 12 essäer, [red] Ralf Andtbacka, Catharina Gripenberg & Metha Skog, Ellips


Det fanns förr intresse för och även utrymme för en typ av böcker som jag inte sett till på länge i den svenska utgivningen. Böcker om poesi, ofta utgivna av Fib:s Lyrikklubb, ibland med poeter som valde andra poeter eller dikter att kommentera. Värt att påpeka är väl att tidskriften Lyrikvännen har det som stående inslag sedan några år tillbaka, en poet som väljer en favoritdikt.

Nu utkommer på finlandssvenska förlaget Ellips en oerhört fint formgiven och även i övrigt spännande bok: Poeter om poeter. Det är tolv relativt korta och ofta högst effektiva presentationer, gjorda av poeter (om poeter, sa jag det?), som ibland också är kritiker. Kruxet, och det som kan verka avskräckande, är alltså att vi befinner oss bland de finlandssvenska poeterna.


Av de tolv omskrivna poeterna är det nog bara Erik Granvik som jag inte hade läst sedan tidigare. Det är Ralf Andtbacka, tillika en av bokens tre redaktörer, som skriver om honom – Andtbacka är för övrigt den enda som befinner sig på båda sidorna, då han själv blir omskriven av Oscar Rossi (välkänd som kritiker för oss som läser Lyrikvännen).

Några spridda observationer: åtta av de omskrivna poeterna är kvinnor. Det är inte förvånande för den som följt den finlandssvenska utgivningen på senare år, med namn som Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Tua Forsström, Catharina Gripenberg – fyra poeter som onekligen hör till de starkaste inom den svenskspråkiga samtida poesin. Då kan det vara aningen mer förvånande när inte ens hälften av de poeter som skrivit essäerna är kvinnor.

(Bara som en liten kommentar: Sofia Lilly Jönsson skrev nyligen en fruktansvärt viktig text på sin blogg, som kommenterade manliga kotterier, alltså att manliga kritiker hellre väljer andra män att skriva om, att dela inlägg av, och att generellt lyfta fram och hylla. Här finns definitivt mer att säga om detta, men den här antologin visar åtminstone att det inte alltid behöver vara så.)

Texterna i den här antologin rör sig från det privata till det teoretiska. Flera skriver med utgångspunkt från en vänskaplig relation till sitt objekt. Det behöver inte vara negativt, även om jag kan tycka att det blir en aning för mycket umgänge på förnamnsnivå. En poet blir inte heller automtiskt bra för en annan läsare bara för att någon med hög auktoritet gång på gång påtalar hur bra hen är. Men ofta fungerar den metoden – entusiasm har en benägenhet att smitta, eller åtminstone väcka nyfikenheten. Thomas Brunells text om Byggmästar, till exempel, är rolig och lustfylld, och ovärderlig för oss som gillar henne, med flera nya ingångar till hennes ljusdunkla poesi.

Som sagt, de behandlade poeterna är bekanta, och påminner om hur rik den finlandssvenska traditionen är – men också hur levande den är. De flesta av namnen är fortfarande aktiva som poeter. De egenheter författarna kan ta sig språkligt – finlandismerna – är en del av förklaringen, och kanske särskilt gynnsamt för den som skriver poesi. Mycket kan sägas om de finlandssvenska poeterna, men det viktigaste är kanske det språkliga modet, och det är faktiskt något som också avspeglas i de kritiska texterna.

Andtbackas essä om den okända Erik Granvik är fascinerande, genom att den går på djupet, och även tillåter sig att gå vilse – så som en bra essä bör göra. ”Han är humoristisk men utan att stå på skrattarnas sida”, får vi veta om Granvik – en utsaga som i sig väcker följdfrågor, och det är som det ska vara.

Boken erbjuder en blandning av porträtt och kritisk analys. Främst Carina Karlsson lyckas göra det privata till en styrka, när hon skriver om Matilda Södergran. Hon skriver om kroppsdefekterna, de egna och de som gestaltas i Södergrans poesi. Här blir poesin ett sätt att överleva, och det är faktiskt ingen överdrift. Det är en brist eller en defekt – eller båda – som får oss att välja poesin. För att överleva. Men inte för att bli kvitt skavankerna. Karlsson skriver: ”Det gör ingenting att jag går sönder hela tiden. I Matilda Södergrans blick blir jag skev och hel.”

Problemet med en sådan här läsning, Karlssons, är väl att den riskerar att utestänga andra läsare. Vad ska jag med hennes privata upplevelse till, när den är så unik och bara tillhör henne? Mitt möte med Södergran (en väldigt bra poet) ser annorlunda ut. Då kan jag samtidigt tycka att det är berikande att ställas inför denna annorlunda läsning, att den kan ge perspektiv på hur jag läser – inte för att den ska överta mitt tolkningsföreträde, men det är nästan alltid en fördel att ta del av hur personligt någon annan läser.  

Av de mer akademiska texterna är Sven-Erik Klinkmanns långa text om Vasa-poeten Tomas Mikael Bäck kanske mest intressant. Klinkmann – som jag läst åtskilligt av tidigare – visar eftertryckligt hur viktig platsen är, och hur Bäcks poesi kan sägas syssla med en minnesgeografi i sitt sätt att återskapa platsen i poesin. Därför blir också Klinkmanns text, liksom Karlssons, ett fint exempel på hur det privata då kan bli en idealisk utgångspunkt för en kritisk text.

Och Ulrika Nielsen avfärdar uppfattningen att det är en dålig idé att skriva om jämnåriga, när hon tar sig an Catharina Gripenberg, i en essä om hennes komplicerade förhållande till friheten, till frigörelsen. Ett komplement till en mer trångsynt litteraturläsning, som jag tycker kan vara förhärskande hos den svensksvenska kritikerkåren.  

17 jan. 2018

Korsstygn; rastplats, [red] Tatjana Brandt, Ariel litterär kritik


För ett par år sedan utkom antologin Poesin – en debattbok på Ellips förlag. Där diskuterade sex finlandssvenska poeter villkoren för den samtida finlandssvenska poesin. Jag läste den, och hoppades verkligen att den skulle leda till debatt. Nu gjorde den inte det – inte i Sverige, kanske bäst att tillägga.

Och förra året utkom en annan antologi, Korsstygn; rastplats, utgiven av Ariel, i samarbete med det Fria Seminariet i Litterär kritik. Även här avhandlas den finlandssvenska poesin, fast från lite andra perspektiv, från andra förutsättningar. Hittills har den kanske inte väckt den debatt man kunde ha hoppats.


Tatjana Brandt hör till de avgjort skarpaste kritiker jag har läst på senare år (hennes essäbok Fängslad hörde till förra årets definitiva favoritläsningar). Nu är det hon som har agerat redaktör, och skriver ett förord fullt av idéer, tankar, uppslag – bland annat om hur språk kan vara avslöjande, om de komplex som bor i vår språkanvändning. Brandt har ett sällsynt mod i sitt kritiska skrivande, då hon vågar vara självkritisk, och ofta ifrågasätter sina egna formuleringar, men också sina egna ställningstagande. (Är det inte så generellt, att kritiker hellre ifrågasätter andras?)

Hon gör också en infallsrik läsning av Tua Forsströms bok Sånger, utifrån hur den är skriven i samspråk med bland andra Ann Jäderlund och Eva-Stina Byggmästar, men också Inger Christensen. Det vore givande om vi oftare stötte på den typen av läsningar, som såg fler transnationella samband, som i det här fallet mellan Finland, Sverige och Danmark, men här finns också den franska kritkern Maïmoouna Jagne-Sourau, som har språket i fokus när hon läser Ralf Andtbacka.

Samspråk, ja. Många av texterna i den här antologin utnyttjar just språket som nyckel för att öppna upp de poeter som behandlas. Det blir allra mest anmärkningsvärt i de två texter som tar upp Cia Rinne, som ju verkligen är ett särfall i den finlandssvenska poesin. Johanne Lykke Holm utgår från sina egna erfarenheter som tvåspråkig, och landar i ett resonemang om Edith Södergrans val av svenskan, som betydde att hon ”visste att språket är en fiende”. Ungefär som Paul Celans val att skriva på tyska, bödlarnas språk. Ur den positionen föds en oresonlig poesi, som också måste vara hermetisk och oförlöst.

Susanne Christensen visar hur Rinnes poesi – med inslag av franska, engelska och tyska – blir ett nollspråk, och därmed omöjligt att läsa ”korrekt”, ungefär som Joyces Finnegans Wake, alltså. Och vad jag gillar att läsa Lykke Holms annorlunda sätt att skriva kritik, och lika mycket om inte mer, Christensens också annorlunda kritik. Det märks att här har vi att göra med en kritiker som är glad när hon skriver.

Poesins egna språk är också utgångspunkten i Magnus William-Olssons polemiska anförande vid ett seminarium i Helsingfors 2015. För honom blir frågan om det finns en finlandssvensk poesi ingen provokation, utan en fråga om det poetiska språkets hemvist – en sympatisk syn på poesin som ett eget språk, kanske, och därmed något som är fritt från nationsgränser. Han kontextualiserar platsen, som både idé och konkretion.

Elisabeth Hjorth korsläser Matilda Södergran och Henrika Ringbom, utifrån en våldets estetik, och visar hur poeten kan vända svagheter till styrka, och underläge till makt. Brevväxlingen mellan Pauliina Haasjoki och Peter Mickwitz visar inte bara att dialog är en underskattad resurs i essägenren, men också att begreppet ”finlandssvensk” begränsar, att många poeter har vidare ambitioner. Något som alltså tangerar Brandts resonemang om Forsström: vi måste helt enkelt bli bättre på att se mönstren, leta utanför våra egna inskränkta erfarenheter.

Antologier blir alltid splittrade, och denna är inget undantag, även om ämnet i sig är nog så enhetligt. Men jag gillar att den rör sig i så många olika riktningar, att den inte kan fixeras. Det är en styrka i den här boken att så många perspektiv blir belysta, att så många olika spår pekas ut – utan att det fördenskull betyder att något måste förordas eller anbefallas. Som läsare kan man bara bli inspirerad, och känna – ja, så här kan man också läsa, tänk att jag behövde bli påmind om det!

12 jan. 2018

Fragment II, Lars Norén, Bonniers


Det krävs lite god vilja för att en ska tycka att Lars Noréns Fragment, vars del II nu utkommer, är poesi. Men det krävs kanske ännu mer god vilja för att tycka att det ens är fragment, i den mening Jenaromantikerna förädlade genren åren kring 1800.

Ibland kan de många korta textstyckena likna självklarheter förklädda till fyndiga aforismer, och Norén är ibland också mer än lovligt gnällig, när han inte bara är elak eller medvetet provocerande. Men här finns också en hel del som är värt att stanna vid: ”Jag vill skriva böcker av skugga, svåra att få tag i, trots / att de finns hos var och en av oss, som tålamod, förväntan / – ett sätt att transportera döda, i en guds värme”.

I sina spontana reaktioner på saker som lästs blir fragmenten mer dialog än monolog. Hyvlar man bort de värsta banaliteterna finns här språklig glöd. Låt gå för att Norén inte är någon djup tänkare, och kanske han inte ens är en författare – han är i stället ett språk. Och vilket fantastiskt språk det ibland är!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/1 2018)

9 jan. 2018

Nät, Jen Bervin, översättning Niclas Nilsson, Rámus


Låt mig bara säga: det här är en problematisk bok. Men det ska inte uppfattas avfärdande – är det något vi behöver, är det fler böcker som inte är omedelbart enkla att kategorisera och ha färdiga åsikter om.

För vad är det Jen Bervin har gjort med sin bok Nät? Hon har valt ut 60 av William Shakespeares sonetter  - knappt hälften – och så att säga highlightat några av orden för att därmed skapa helt nya dikter. Givetvis för att visa – tja, kanske det tidlösa i bardens ursprungliga ord, en tanke som också uttrycks i originalsonetterna, och som också Bervin betonar i sonett 122: ”bortom all tid”. Vad som händer i flera av dikterna är också att de kommenterar nutiden.


Det är spännande, men också frustrerande, och alltså problematiskt. Spännande blir dikterna när nya samband uppstår, allra tydligast i en dikt som direkt anspelar på attacken mot World Trade Center 11 september 2001. Tyvärr framkommer inte detta i Niclas Nilssons översättning. I originaldikten har Bervin fetstilat ordet ”loss” två gånger, med ett tomrum mellan dem. På svenska väljer Nilsson i stället ”en ruin”, när han kunde ha valt ”förlust”.

Shakespeares dikter återges i Eva Ströms mästerliga översättning från 2010, vilket ytterligare problematiserar förhållandet mellan original och översättning, och alla de nya variationer och varianter som uppstår. När Bervin gav ut sin bok var det en dubblering, ett sätt att spegla sig i en originalkälla, medan det med denna svenska version blir en fyrdubblering: från Shakespeares tidiga 1600-tal till Bervins 2004 – vidare genom Ströms 2010 till Nilssons 2018.

Så kan exempelvis den mest kända av kända sonetter, nummer 18 med sin retoriska fråga till inledning, ”Shall I compare thee to a summer’s day?” i Bervins/Nissons (Ströms) nya dikt helt annorlunda, och faktiskt en riktigt bra dikt: ”Du är / skymd / av / vissna / ögon”.

Givetvis pekar indicier på att Shakespeare skulle ha uppskattat även detta upptåg. För något man lär sig av att läsa honom är att hans intellekt är i ständig rörelse, och därför uppmuntrar han gränsöverskridande läsningar. Så kan man med lite god vilja läsa Bervins projekt, som att hon står för en ny tolkning av originalet. Sonetterna har kanske under 2000-talet upplevt en slags renässans, med flera översättningar vid sidan av Ströms.

Jag vill inte heller gå all Jesper Högström här och hävda att om Shakespeare levt idag hade han varit rappare – men ganska mycket av både rimförtjusningen och kaxigheten hos modern hip hop finns redan investerad i Shakespeares sonetter, när han prisar sin förmåga att skapa ord som kommer att överskrida tiden. En bok som denna blir ju också ett bevis på hur rätt han hade.

Modern poesi ser också ut så här, det kan vi ändå vara överens om. Att använda sig av redan existerande textmaterial, found poetry. Föga förvånande är Bervin också verksam som konstnär. Ibland skapar hon nya dikter som kommenterar hennes egen metod.  

Översättningen fungerar bra ibland, och ger oss nya tolkningar av Shakespeare. Ibland blir det dock för lång väg mellan original och översättning, med förenklingar och renodlingar som inte blir till svenskans fördel. Sonett 20 lyder så här hos Bervin: ”master-mistress of my / shifting / by adding / nothing / prick’d thee out for / pleasure”. Nilsson får det till: ”härskar-härskarinna / som / lugnt / skapades / för / njutnings skull”. Onekligen en fattigare version. Till hans försvar är det här något som också drabbar Eva Ströms översättning – hur bra den än är blir den inte lika häpnadsväckande njutbar som Shakespeares engelska.  

Även bokens titel går förlorad vid en översättning. Nets är ju en fyndig förkortning av Sonnets, medan svenskans Nät saknar sådana dolda konnotationer. Det blir också en väldigt kort bok om man nöjer sig med att läsa de fetstilta orden – 390 ord totalt, eller knappt 50 öre per ord om du lyckas hitta boken i någon boklåda. Men jag råder dig att försöka tyda originaltexten under – då bildas ett visserligen inte autentiskt palimpsest som efterordet förespråkar (ordet betyder ju att måla över helt), men ändå något som måste betraktas i relation till vad som har utelämnats.

Man kan väl säga att det blir en ytterligare ny dikt, i en bok som aktualiserar vad en översättning ofrånkomligt måste göra med ett original. Till det positiva hör att jag antar att vi tack vare läsningen av Sapfo blivit bättre på att läsa fragmentet, se dess estetiska potential. Som fragment fungerar också Bervins bok ypperligt.

I sitt efterord nämner Nilsson en föregångare till Bervin, som utsatte John Miltons Paradise Lost för en liknande behandling. Men även Shakespeare har visat sig vara gångbar för modernistiska spratt, allt ifrån John Tranters Blackout, som utgick från The Tempest, eller varför inte Tom Stoppards sublima Hamlet-version Rosencrantz and Guildenstern Are Dead. Sonetterna har bearbetats tidigare av bland andra Ted Berrigan i The Sonnets, William Bronk i To Praise The Music, samt Bernadette Mayer i Sonnets.

Från svenskt håll kan man ändå sakna den här typen av experiment. Inte för att Jen Bervins bok är så epokgörande i sig, eller ett exempel på den bästa poesi jag kommer att läsa i år. Men vi kunde tjäna på att bli mindre allvarliga, låta lekfullheten spritta till lite oftare. Det närmaste jag kommer att tänka på är Lars-Mikael Raattamaas Svensk dikt från 2006. Åtminstone blir Bervins bok inspirerande, och väcker ens fantasi. Hur var det nu Tranströmers ”Romanska bågar” såg ut?

                      väldiga

            ljuslågor



             öppnar

                            tårar


                                                    oändligt

5 jan. 2018

Låt oss förvandlas, Kristian Lundberg, Ellerströms


Det kan tyckas att den högproduktive Kristian Lundberg i bok efter bok, om än det rör sig om poetik, tankebok, teologi eller diktsamling, skriver samma slags dikt. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara negativt. I Låt oss förvandlas utgår han som vanligt ifrån cirkelrörelser som ständigt når samma fixpunkt, det enda hem som ges i denna världen: dikten. Något som kan tyckas både sorgligt och vackert, när Lundberg brottas med tiden, med Gud, med livet, men främst alltså med dikten.

Det är en snyggt formgiven fosforröd dagbok, odramatisk och anspråkslös: ”Det finns ett annat slags ljus mellan oss, / mörkare, tyngre, det finns nu ett annat slags mörker / mellan oss, ljusare, lättare”. Lundberg skriver om misslyckanden, om frånvaro, om sin mor, om Tarotkort. Återigen, kan tyckas efemärt eller sorgligt, men det är vackert, och dikterna utgör ett slags koncentrat av vad som återstår av en ordinär dag när det oviktiga filtreras bort. Då återstår dikter som lyser självklart och rätt vackert.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/1 2018)