Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

12 juni 2017

Poesi som politik. Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad, Evelina Stenbeck, ellerströms


Vi vet inget om framtiden. Därför är det vanskligt att spekulera i exempelvis vilka författarskap som kommer att stå sig bättre än andra. Men utifrån senare års debatter är det väl troligt att åtminstone Athena Farrokhzads författarskap kommer att bestå. Åtminstone blev hennes ”Sommar”-program 2014 det som har fått flest anmälningar till radionämnden någonsin. Och hennes debut Vitsvit är fortfarande den mest omtumlande diktsamling jag har läst under hela 2000-talet.

Farrokhzad är tillsammans med Johannes Anyuru i fokus för Evelina Stenbecks avhandling Poesi som politik, som läggs fram 10 juni. Det är ett lämpligt urval: båda har utmärkt sig som aktivistiska poeter, och passar därför för Stenbecks forskningsområde, som är litteraturens performativitet.


Likt alla lockande akademiska termer är performativt svårdefinierat, men i korthet handlar det om språk och hur yttranden är relaterade till handling. Som poesiläsare har jag länge väntat på denna undersökning, eftersom dikt för mig är så starkt kopplat till just handling, att det så att säga handlar om att låta saker hända. Här blir det i förlängningen också en metod för att utforska vreden som ett estetiskt verktyg, även det välkommet.    

Politisk poesi är också i sig en genre som har utvecklats under 2000-talet. Stenbeck förhåller sig kritiskt till Sartres gamla utsaga om att poesin inte lämpar sig för engagerad litteratur, som borde vara förbehållen prosan. Nu saknas inte andra exempel än de här två, och Stenbeck nämner en handfull samtida svenska poeter, däribland Johan Jönson, Jenny Wrangborg, och Lars Mikael Raattamaa. 

Spännande är det med både Anyuru och Farrokhzad, då båda aktivt söker sig mot kollektivistiska skrivsätt – även det något som jag misstänker blir en fruktbar estetisk metod i framtiden. Det är ett skrivande som då gör upp med tanken på författaren som ett solitärt geni. Lite paradoxalt är det allt att både Anyuru och Farrokhzad trots sina försök att avdramatisera författarrollen blivit sådana litteraturens superstars.

Med hjälp av kollektivet skapas en mångbottnad och dynamisk skrift, jodå, men också en förutsättning för att förvalta det aktivistiska – det performativa. Anyuru följde upp sin debut Det är bara gudarna som är nya från 2003 med att bland annat följa med och skriva en rapport från ”Ship to Gaza” 2012 – båda blir var sitt kapitel i Stenbecks avhandling. Farrokhzads agerande efter den uppmärksammade Vitsvit var som sagt ett minst sagt famöst ”Sommar” i P1 21/7 2013, och det är dessa konstnärliga uttryck som diskuteras här.

Det är värt att påminna att båda poeterna har erfarenheter av samarbete. Anyuru har skrivit teater och artiklar tillsammans med andra författare, och Farrokhzad har tidigare skrivit som medlem av scenpoesikollektivet G=T=B=R=G, och hon har även skrivit flera böcker tillsammans med andra poeter. I ”Sommar”-programmet var ju också musiken, framförd av Ylva och Maria Karlsson, en viktig del av sammanhanget. (Det var deras cover på Ebba Gröns låt ”Beväpna er”, som var en starkt bidragande orsak till de flesta av anmälningarna.)

Den stora förtjänsten med Stenbecks bok är att den bidrar till en ökad medvetenhet om vikten av politik i våra liv. För, strikt talat, vad är politik? Ett engagemang, som härstammar i ett missnöje. Vi har det inte så bra som vi förtjänar, och därför försöker vi göra något åt det. Då fördjupar och förklarar den här boken hur politisk litteratur just verkar – och inte stannar vid att vara stumma ord på papper. Litteratur för Stenbeck blir då i sann mening just performativt, genom att hon ger så starkt utrymme exempelvis till Farrokhzads radioprogram.   

Det hoppfulla finns i det milt optimistiska anslaget. Poesin kan enligt Stenbeck göra det omöjliga – ge ord åt det som inte kan sägas, bara göras. Så enkelt – men också svårt – sammanfattas den politiska poesin: som mindre snack och mer verkstad, en poetik som låter de vackra orden övergå i handgripligheter. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/6 2017)   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar