Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

20 okt. 2013

Tranströmer International, [red] Kristian Carlsson


Hur många språk är Tomas Tranströmer översatt till? I slutet av förra året läste jag att det 65:e språket var ett nigerianskt trumspråk, ”Youruba Talking Drums”, och nej, det är inget elakt Spermaharen-skämt ens, utan av allt att döma sant.

Till dessa ska nu läggas ytterligare tre: Nordsamiska, romani och somaliska. De finns i volymen Tranströmer International. An Intercontinental Perspective on the Poetry of Nobel Laureate Tomas Tranströmer, redigerad av Kristian Carlsson och utgiven som första bok av Dracopis Press. Det är en multispråklig utgåva, med utöver de nya språken några nya och gamla nedslag i bland annat ryska, spanska, engelska, arabiska, japanska.

Bokens ursprung är ett seminarium från förra året. Den är indelad i tre sektioner, med översättningsdelen i mitten. Först ”Tranströmer Triangulated”, ett samtal mellan Carlsson och Ángela Garcia, Azita Ghahreman och Anisur Rahman. Det blir tydligt vad som sker när Tranströmer iakttas från annat håll än den provinsiella svenska blicken: exempelvis ville man i Sydamerika inte gärna erkänna att han hade något att säga dem, eftersom de ville veta hur han skulle kunna hjälpa dem att praktiskt förstå sin politiska situation. Först med Borges intresse för den fornnordiska poesin öppnades för en förståelse för Tranströmers mysticism.

Avståndet gör vissa mönster tydligare, samtidigt som vissa saker nog får ses som diffusa förväxlingar. Den solvarma stenen från första dikten i första samlingen – ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen …” – imponerar inte på sydamerikanska läsare, förstår vi av upplysningen att för den som har sol året om är en solvarm sten inget som är värt att notera.

Från en av mina favoritdikter, ”April och tystnad”, låter det så här på nordsamiska
(”Det enda jag vill säga / glimmar utom räckhåll / som silvret / hos pantlånaren”):
”Áidna maid hállidan dadjat / šealgadit olletkeahttá / dego silbbat / pántaluoiki luhtte”.

Snarare än en bok om Tranströmer blir det en bok om språk, som också visar vad som vinns och vad som går förlorat i översättning. Den avslutande delen innehåller några dikter som skrivits inspirerade av Tranströmer. Det är en svår genre – det finns åtskilliga sådana dikter redan, och antingen är de för fulla av vördnad eller för löst skrivna. Jag fattar att ibland är syftet att imitera den koncentrationens konst som Tranströmer fulländat, men då blir försöken bara pastischer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar