90-talets bästa efterfestmusik gjordes av Tindersticks, med sina första tre långa skivor med väsnande ballader och pampigt orkestrerade hymner till leda och förtvivlan. Sedan började de poppa till sig, och jag har haft svårt för deras senare alster. Nu har ytterligare en skiva släppts, "The Something Rain", och den är något vassare än åtminstone den förra som kom för två år sedan, "Falling Down A Mountain", som bland annat innehöll en låt om jordnötter (här finns en låt om skor, vilket väl är lika deprimerande). Det som var bandets storhet, förutom den melankoliska musiken och sångaren Stuart Staples mumlande röst, var förstås de starka texterna, om köttets lust och själens obotliga ensamhet, något som bara glimtvis upprepas på den här nya skivan: "and our love grew selfishly", mumlar Staples i "This Fire of Autumn", en av få snabba låtar. Annars fungerar det bäst när bandet rör sig i de lugnaste melodierna, som i "Come Inside" och den meditativa "Medicine", som kunde ha skrivits för att beveka Nathan Sachars åsikt att det alltid finns alternativa behandlingsformer. Skivans höjdpunkt är kanske "Frozen", där de äntligen hittar den nerv som har saknats så länge, när Staples röst fastnar i ett evighetsloopande "if I can just hold you hold you" utan att det blir det minsta manierat. Melodin sätts i fritt fall, och något så exotiskt för det här bandet som en distad gitarr används som en elegant ljudkuliss till ännu en historia om desperation och frustration. Nog för att den här skivan är ganska trevlig, men ändå inte stort mer än en påminnelse om hur epokgörande bandet var i början av sin karriär. På ett par dagar har jag nog lyssnat på den ungefär dubbelt så många gånger som någon av deras senaste skivor. Här videon till "Medicine".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar