att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 apr. 2017

Averno, Louise Glück, översättning Jonas Brun, Rámus


När den amerikanska poeten Louis Glück översätts till svenska sker det med en stark diktsamling om Persefone. Dikterna är starka, självklara och de förändrar hur jag ser på världen.

När poesi fungerar finns det inget som bättre förklarar världen. Bra poesi lyckas också förändra världen. Det är höga anspråk, men jag passar på att säga det så här i början av recensionen, för det känns som att många har glömt bort dessa självklara sanningar.


I Louise Glücks starka diktsamling Averno från 2006 – lyhört översatt av Jonas Brun – får vi många exempel på denna diktens förmåga att dels ge världen ett välbehövligt ljus och dels visa nya insikter. Det är inget mindre än en veritabel lyckträff.

Averno är en liten sjö utanför Neapel, Italien. Där trodde man under antiken att dödsriket Hades ingångsport var belägen. Glück återvänder till myten om Persefone, som stalkades av dödsguden Hades och fick tillbringa halva årstiden i äktenskap med honom – som förklaring till varför vi har vinter ovan jord.

Det är en spännande myt, som för svenska poeter varit ett återkommande motiv hos bland andra Lotta Olsson. Men Glück gör något annat än att skriva konventionella och stela sonetter. Hon fyller myten med intensitet och passion, och gör en feministisk tolkning som är helt banbrytande, genom att skapa ett scenario där Persefone hamnar i en erotisk dragningskraft mellan sin mor och Hades.

Banbrytande, men det blir också halsbrytande i sina tvära perspektivkast mellan dåtid och nutid, temperamentsfull fiktion och krass verklighet: ”var hon själv medskyldig till att hon blev våldtagen, / eller blev hon drogad och tagen mot sin vilja, / som moderna flickor blir så ofta nuförtiden”. 

Glück förbinder kontraster med dessa dikter, som rör sig mellan abstrakt och konkret, mellan det gåtfulla och det förklarade, mellan anspråken och ödmjukheten. I den här dynamiken mellan olikheterna blir hennes dikter oerhört livfulla. Olikheter betonas: mörker och ljus, himmel och helvete, förövare och offer. Det sista visar sig i Hades tafatta försök att kurtisera Persefone. Plötsligt blir monstret mänskligt, när han förgäves försöker säga ”jag älskar dig”. 

Också samspelet mellan människan och naturen blir fullständigt belyst. I sviten ”Landskap” finns dikter om vinter, kyla och snö, och det är så inlevelsefullt skrivet att jag måste hämta en filt för att rummet plötsligt blivit kallare.

För, som jag sa: bra poesi förändrar världen. Här finns så många exempel på precist bildspråk att jag hela tiden markerar kryss i marginalen, sådant jag lockas till att citera och sprida vidare: ”Mitt minne är som en källare full av gamla tidningar: / ingenting förändras någonsin där”.  

Det är en bra idé att introducera Glück så här med en titel, i stället för ett urval ur hennes rätt digra produktion (tolv diktsamlingar). Jonas Bruns översättning är som sagt lyhörd, och han har också skrivit ett initierat efterord, med en psykoanalytisk läsning av Persefone-myten som har stark bäring i dikterna. För det här är dikt som verkar på många olika plan – det är både klassiskt och modernistiskt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/4 2017)

28 apr. 2017

De döda, James Joyce, översättning Thomas Warburton, Modernista


Stackars James Joyce. Det var möjligen lite väl brådstörtat högfärdigt av honom att uttala sig om Finnegans Wake som boken som skulle hålla litteraturforskarna upptagna i trehundra år, för som det är nu har hans position halkat lite på sniskan i den litterära kanon. Även om man beaktar att konstnärlig popularitet är konjunktursbundet är det rätt länge sedan han sågs som intressant eller spännande. Nyöversättningen av Ulysses som kom för några år sedan var det väl bara Jan Gradvall som gillade, och medan hans samtida antagonist Virginia Woolf ständigt ges ut i nyutgåvor och skrivs böcker om, har Joyce helt hamnat i periferin av alla litterära sammanhang. Till och med Proust är en mer aktuell författare för en bredare krets.

Modernista försöker göra något åt saken, med nyutgivningen av två Joyce-titlar. Dels novellen De döda i Thomas Warburtons översättning från 1931, och dels romanen Ett porträtt av författaren som ung, i Ebba Atterboms tidiga översättning från 1921. Joyce blev så uppmuntrad av hennes översättning att hon odödligförklarades i en ordlek i Finnegans Wake: ”At Island Bridge she met her tide. / Attabom, attabom, attabombomboom! / The Fin had a flux and his Ebba a ride. / Attabom, attabom, attabombomboom!”


Ur den något ojämna novellsamlingen Dublinbor lyfts nu höjdaren De döda ut i en sobert ljusblå utgåva (en något mer urvattnad nyans än originalet av den originella Ulysses). Mer av en måttligt lång novell än en kort roman. Jonas Ellerström har skrivit ett balanserat och insiktsfullt förord, som påminner oss att den är skriven av en 25-åring. Att hävda att Joyce föddes med en gamlings själ är möjligen en överdrift – han hade ju barnets förtjusning i att leka fram hyss, men också att provocera och trotsa. Kanske spexet var en kompensation för det gamla i honom.  

För De döda visar sådan inlevelse i det slags vemod bara en något äldre man kan känna inför tillvaron. Det är jul och det är snö när paret Conroy går på fröknarna Morkans bal, och det enda dramatiska som händer är väl att man äter gås, pratar om opera, maken Gabriel håller ett tal, hustrun Gretta hör en sång – ”The Lass of Aughrim” (här tyvärr översatt till ”Flickan från Aughrim”). Hon börjar tänka på en ung pojke hon var förälskad i, och Gabriel börjar inse att hans kärlek till henne aldrig har gått på djupet. Det sker på ett bokstavligt ögonblick – han ser henne i trappan – verkligen ser henne, och tar in hela hennes personlighet med den blicken.

Gabriel Conroy är den typiske Joyce-mannen: fumlig, tafatt, blyg – ängsligt mänsklig. Att våndas är människans öde är Joyces slutsats, och pessimismen hans drivkraft som författare. Det är imponerande att se på nära håll hur han tar ned det storslagna och låter det verka i de små gesterna. Paret kivas så där lagom kärvänligt med varandra, men det är också en novell som visar hur nära varandra de går, erotiken och döden.  

Syftet med Dublinbor var ju att visa det irländska kynnet: de skräniga, vulgära, budust pratsamma irländarna som fungerar som bifigurer här. Charmiga? Det beror på i vilken mån du kalibrerar din egen fylla. Med en märkvärdig teknik får Joyce dem att sväva omkring tyngdlöst i rummet – av någon anledning tänker jag på den bara ett par år yngre Chagalls målningar. Det irländska kynnet visar sig också i de politiska pikar Miss Ivors ger Gabriel för att han skriver i en engelskvänlig tidning: ”I didn’t know you were a West Briton”, säger hon i originalet, vilket låter lite barskare än i översättning.

Det är fascinerande att få ta del av hur Joyce här uppfinner en egen stil. Vi är exakt i skapelseögonblicket av denna stil, som ger oss tillträde till de här människorna på ett annat sätt än de distansskapande effekterna i hans senare prosa. Jag bländas av det: tänker att det är en sällsynt lycka att uppleva en sådan närvarokänsla med fiktiva karaktärer, få uppleva exempelvis Gabriels åtrå från så nära håll. Men är det nytt? Jag tänker också på Tjechov, på Söderberg, på otaliga andra exponenter av sekelskiftesprosan med sina melankoliska manliga protagonister. Symboliken i att komma till insikt – epifanin – må ha namngetts av Joyce, men den är ett etablerat tekniskt grepp sedan länge.  

Det är också lite sorgset att läsa den här så skickligt utformade novellen och tänka på vilken talangfull författare som gick till spillo på bekostnad av en genialisk författare när James Joyces prosa skulle bli yvigare och mer experimentell. I en alternativ värld hade jag kunnat undvara både Ulysses och Finnegans Wake, men den här läsningen ger mig en epifani som är nästan lika stark som Gabriel Conroys – jag har älskat De döda alldeles för ytligt. Det är ju det här som är det sanna mästerskapet!   

Per Hagman, Allas älskare, ingens älskling, Bonniers


Per Hagman bearbetar med sin nya självbiografiska roman en annalkande medelålder.
Med sin förra bok i genren, Att komma hem ska vara en schlager, skrev han en elegi över ett förlorat hemland. Den gick sida vid sida med hans egna förlorade ungdom, men nu har en ännu längre skugga fallit över den vinddrivne pojken. Allt mer tid tillbringas ensam, allt mer energi måste uppbådas för att han ska orka ge sig iväg på de olika äventyren. Under tiden kommenterar han dagsaktuella händelser, i en politisk analys som är både prestigelös och naiv.

Bland vårt språks stilister hör Hagman till de mer gudabenådade, med en lätthet i steget och språklig tonträff som är så absolut att den borde bilda skola. I retrospektiv framstår hans böcker som lysande undantag i den svenska litteraturhistorien, med sin sorglöshet och sin ogenerade förtjusning i dekadensen. Även här finns formuleringar som är enastående i sin uppriktiga hänförelse inför tillvaron.    

Att jag ändå inte helt lyckas bli charmad beror mest på att skildringen är monoton och repetitiv. Spåren blir allt mer uppkörda, med en nonchalans i tilltalet som inte riktigt anstår den normalt sett så klarvaket fyndiga författaren. Jag blir också besviken på att någon som är så skicklig på att gestalta pendlingarna i oss alla, mellan ensamhet och gemenskap, mellan distans och närhet, inte lyckas förvalta sin talang i en helgjuten roman. Med sin orädda humor har han potentialen att skriva den stora svenska satiren, men nöjer sig här med att klaga lite avmätt på ämnen som han behandlat tidigare med vassare blick.  

(Också publicerad i Vi 5/17)

27 apr. 2017

Här är jag, Jonathan Safran Foer, översättning Annika Ruth Persson, Norstedts


Efter elva års frånvaro återvänder Jonathan Safran Foer med en massiv roman om skilsmässa och jordbävning. Den är oväntat bra i kraft av sin korrekta omvärldsbeskrivning.

USA är landet där allt är stort: bilar, kakor, romaner … Amerikanska författares försök att snärja ”the great American novel” liknar kapten Ahabs jakt efter den vita valen i Melvilles roman Moby Dick. Därför dessa stora romaner, där hittills ingen lyckats skapa något lika märkvärdigt fascinerande som just Melville gjorde.


Senast i den outsinliga raden: Jonathan Safran Foers Här är jag, som är hans första roman på elva år. Givetvis är den 600 sidor lång, och givetvis är den sprickfärdigt ambitiös, och givetvis innehåller den monotona transportsträckor.

Det handlar om en judisk storfamilj, komplett med döende patriark och inkontinent hund. En av sönerna ska inom kort ha sin bar mitzwa, men det fördröjs av att en lapp med obscena och rasistiska ord hittas i hans skolbänk. Så vidtar föräldrarnas skilsmässa, orsakad av pappans obscena sms till en okänd kvinna, följt av en jordbävning i Israel, med förväntade politiska och religiösa komplikationer.    

Jag har tidigare haft lite svårt för Safran Foers språkliga experimentlusta, och tyckt att han lattjat bort allvarliga ämnen i banal kitsch. I debuten Allt är upplyst var det Förintelsen, i Extremt högt och otroligt nära var det attacken mot World Trade Center. Här är det alltså konflikten i Israel som bildar onödig fond till det vardagliga skeendet.

När han borrar sig in mot äktenskapets förfall skapas nerv och inlevelse, och både maken Jacob och makan Julia tecknas nyanserat och med full förståelse för de tillkortakommanden som finns på båda sidor. Det är snyggt gjort, hur man som läsare dimper ned i familjen, och blir vittne till slitningar, uppgörelse, och någon slags försoning.

Mindre imponerad blir jag av tvångsmässigt skämtande, i långa dialogpartier. Lika tvångsmässigt upplever jag de många referenserna till sex, som antagligen är Safran Foers sätt att hylla förebilden Philip Roth. Även om jag fnissar åt Sam, en av sönerna, och hans berättelser om ungdomens onani, blir det för mycket av allt.

Även otaliga referenser till populärkultur blir tröttsamma, där filmer och tv-serier nämns i en aldrig sinande ström. Diskussioner om vem som har ”störst betydelse” av just Philip Roth eller Kanye West leder aldrig någonvart. Men mest försöker Safran Foer hålla för många bollar i luften. Det hade ju räckt med familjehistorien, som är intressant i sig utan att blanda in Israel-frågan. 

Det är som sagt en onödigt lång roman. Annika Ruth Perssons översättning är tyvärr lite för ordagrann, som när hon kallar kultursidorna för ”konstsidorna”, och även visar prov på lite dålig stilkänsla i användandet av fraser som ”även fast” samt stavningen av podd med ett d.

Trots dessa anmärkningar är det ju en rik roman, där mina invändningar kanske bara är en bekräftelse på att Safran Foer säger mycket om vår splittrade och kaotiska tid. Onekligen har jag läst sämre samtidsromaner.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/4 2017)

22 apr. 2017

Det finns inga häxor. En bok om kunskap, Arne Jarrick, Weyler


I några år nu har vi kunnat följa en debatt. Universitetslärare skriver ett argt inlägg efter att ha konstaterat att kurserna måste inledas med grundläggande introduktioner: lär sig eleverna inget i gymnasieskolan? Gymnasielärare skyller på grundskolelärare. Som gymnasielärare kan jag bara konstatera att det är skillnad på att lära ut och att lära sig. Det är troligt att samma förhållanden gäller i grundskolan, att det förekommer oerhört mycket undervisning – det är bara det att eleverna skiter i det, för att göra en grov generalisering. För att kunskap och bildning ses som oviktigt, och att denna inställning stöttas av samhället i stort, av etablissemanget och av makthavarna.

Så jag trodde att Arne Jarrick därmed har skrivit en bok om denna problematik, när jag tog mig an Det finns inga häxor. Men det är en helt annan bok jag har läst. Länge går han som katten runt het gröt, skriver om sin egen väg till kunskap (hade kunnat undvaras).


Det är en bok som bara delvis tar upp samtidens ointresse för kunskap. Jarrick tar upp begreppet ”kognitiv dissonans”, som en förklaring till vad som sker när vi ställs inför ny kunskap – en kunskap som utmanar vår världsbild. Helt enkelt: fakta som motbevisar vad vi trott vara sant. Vi flyr oron. Ett annat begrepp är ju faktaresistensen.

En utlösande faktor för Jarrics bok är ändå den oro han känner inför Donald Trumps framfart, det paradoxala i att hans framgång bara ökar i takt med att hans påstådda sanningar blir motbevisade. Det är väl också naivt att tro att beprövad erfarenhet hjälper mot folks önskesanningar. Han skriver boken som en varning.

Men har vi inte alltid sagt att vi blir dummare? Det paradoxala är att vi allt mer talar om att vi lever i ett ”kunskapssamhälle”. (OBS att dessa citattecken inte är ”ironiska” citattecken – jag är inte Trump.) Efter 1995 har internet ökat tillgängligheten, och det går också att, som Jarrick gör, visa med grafer hur spridningen av kunskap har ökat från 1600-talet och framåt. Men när vi talar om upplysningen som historisk epok var kunskap något för eliten – skillnaden är att internet är sant demokratiskt, och borde ge oss förutsättningar att helt utjämna klasskillnaderna. Inte för att det blivit så, men det borde gå.   

Det är fortfarande så att kunskap är en sak för eliten, med förmåga att sålla bort avarter. Andra hänger på ljusskygga skvallersajter, där fördomar bara bekräftas i en rundgång av hat, rykten, smutskastning. ”Evidens har blivit vår tids lösen”, skriver Jarrick, men låter denna utsaga bara hänga i luften. Desto mer ingående skriver han om hur makthavare alltid har motarbetat ny kunskap, allt ifrån Sokrates, fram till Galileo på 1600-talet och Darwin på 1800-talet. Kyrkan och politikerna har sällan varit kunskapens vänner.   

Problemet med vår tid är att ideologier delvis har blivit obsoleta, men samtidigt förstärkta hos individen. Eller snarare att de har tappat sin enande kraft och blivit något för var och en att förhålla sig till – en hel massa djävla privata ideologier. Farligt många läser in sig i en egen version av ideologin, söker sig till en lära, en doktrin, och sedan formar den utifrån sina egna önskemål. Nog är det så att det saknas mänskliga beröringspunkter, som historiskt sett har hållit trollen stången. Eller är jag bara naiv som tror att det går att argumentera om vi återgår till att prata med varandra? 

Ur mitt lärarperspektiv är det lätt att se att något har hänt på en eller två generationsbyten. En ökad misstro mot auktoriteter legitimerar kunskapsföraktet. Det finns ingen anledning att lyssna på den vuxne/läraren/journalisten/politikern, etc. Det är det ena. Det andra är att det är lätt att se hur synen på kunskap har blivit mindre kvalitativ och mer kvantitativ. Men kunskap hör till det där som inte kan kvantifieras. Det går inte att likställa mängd med reell kunskap. Betyg är inte synonymt med kunskap – inte heller akademiska poäng, eller andra meriter. Det som räknas är den mänskliga insatsen. Att bli herre över situationen. 

Ett krux är att världen blivit så komplex att ingen längre kan skapa en egen överblick som spänner över många fält. Specialisterna har blivit mer specialiserade (men mindre speciella, vill jag invända). Experterna har också blivit allt snävare, och – menar Jarrick – mer beroende av andra experter som vakar över sitt snäva område. Bredd har ersatts av djup.    

Ett viktigt förhållningssätt finns då i den metod Jarrick skissar upp, med filosofen Karl Popper som förebild. Som det presenteras här är det frågan om att motstå impulsen att få rätt, och i stället tvinga dig att försöka få fel. Så beskrivs god forskningsetik, och först då kan saklig och neutral forskning bedrivas. I korthet: att söka bevis för att din opponent har fel är vanligast och sämst, medan att söka bevis för att man själv har rätt är näst vanligast och näst sämst. Att nollställa sig och söka sanningen förutsättningslöst är ovanlig och näst bäst, medan att söka bevis för att ens egen hypotes är felaktig är mest ovanlig och bäst.

Varför läser jag Jarricks bok? Nyfikenhet, så klart. Det är också Jarricks rättesnöre, som har lett in honom på vetenskap och forskning. En nyfikenhet som tillhör barnet, och som för många klingar av – men förvånande nog fortsätter många bedriva studier i mer eller mindre organiserad form upp i hög ålder.     

13 apr. 2017

Alla bubblor brister, Jolin Slotte (bild: Nina Albrecht), Marginal


Frågan är vem som är tänkt målgrupp till den lyriska bilderboken Alla bubblor brister, som svårligen låter sig beskrivas utan att den reduceras till ett innehållsreferat. Unga vuxna? De skyr nog estetiken, då boken i hög grad liknar en barnbok. Vilket vore synd, då det är en ovanligt angelägen berättelse Jolin Slotte har skrivit, med en tematik som förstärks av de konsekvent hållna illustrationerna.  

Den kvinnliga huvudpersonen väntar på en kompis som är försenad, och slår i stället följe med en man med cykel. En kortvarig sexuell relation inleds, och får sitt abrupta avslut när hon inser att mannen inte kommer att bli kär i henne. Slutet är både helt chockerande och helt följdriktigt.


Illustrationerna verkar i en tradition som liknar den dirty realism som amerikansk novellprosa ägnade sig åt under 1900-talets sista decennier. Här märks det i att världen liknar Edward Hoppers, fast smått förvrängd. Intrycket blir tidlöst, och det kan ju passa en historia om inte för så åtminstone om unga människor. De unga befinner sig ju utanför tiden, i ett limbo – och så har det alltid varit, att ungdomsperioden bara är väntan – så det går att läsa in en existentiell väntan i huvudpersonens inledande situation, att det är det typiska läget för den unga.

Text och bild hör ihop bra, och det är skickligt gjort hur texten ibland blir en del av det visuella, som när texten lägger sig på snedden över en markis eller ett tak. Överlag gillar jag den lite småskitiga estetiken, där kvinnan opassande nog röker en cigarett, och där det aldrig övergår i snaskigheter, ens när texten rör sig mot sexualiteten. Det är bilder som avvaktar, som spelar med texten och inte gör några soloutflykter.

Och texten är stark – språket är lyriskt (det märks att Slotte har gett ut poesi), och det lakoniskt hållna uttrycket passar bra till den novelliknande formen. Det finns något vagt oroande över kvinnan, utan att det överbetonas: något som bidrar till den olycksbådande atmosfären: ”Den rosafärgade cykeln bar han upp till min lägenhet på sjätte våningen och parkerade på balkongen. Där stod den och såg ut över Berghäll medan vi ängslades i varandra.”

Jag förvånas över hur starkt jag upplever texten, fram till det bittra slutet. Slotte är sparsam med effekter, men arbetar bra med att göra sunkigheten trovärdig. Det är också fint gjort hur det ljuvt drömska liksom kolliderar med det brutalt realistiska.  

Benzino Boulevard, Gatuduvan, Fri Press Förlag


Jag har läst två tidigare böcker av den anonyme Gatuduvan: Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna och Vägrandets gospel. Det har varit beat och storstadsromantik, kryddat med politiska utspel. Till sin nya bok, Benzino Boulevard, har det politiska inslaget mildrats, fått ge vika åt ett mer sorgset tilltal. 

I ett märkligt förord skriver förläggaren Bo Ranman ytterst summariskt, som vore hela texten en förevändning för att få citera långa sjok av Jack Kerouac, Chester P, Lightnin’ Hopkins och – Yahya Hassan. Senare inser jag att de flesta får sin plats i boken, som referenser, som ledsagare.


Bristen med Gatuduvans pågående litterära projekt är, som jag ser det, en alltför programmatisk inställning till ämnet. Det är hårda erfarenheter som har format en outsider-position. Det är svårt att värja sig, då innehållet styr ens tolkning och det egentligen bara finns ett sätt att läsa boken, som gestaltar den sköra människans kamp mot den hårda världen. Jag skulle önska mer bearbetning: det blir alldeles för svartvitt. Då och då fungerar bildspråket, men mycket tillhör de slitnaste förråden: ”när mörkret sänker sig ner över staden / med repstegar av hopp och rymd”.  

Gatuduvan häcklar de stressade burfåglarna och betraktar med oförstående blick normaliteten, svensson-livets fängsel. Men han skriver in sig i en tradition som ju i sig är minst lika instängande, nämligen den missförstådde/missanpassade. Storstadsromantiken gör sig påmind i de många referenserna till trottoarer, cigaretter, nätter, torg, höghus, räls, pissoarer, droger ... Som Thåström när han är som tröttsammast, eller Iodine Jupiter, eller Lars Demian, eller Bob Hansson, eller Stefan Sundström, eller Marcus Birro, och jag lovar, jag hade i det längta tänkt undvika Bruno K. Öijer, men rader som dessa blir ju oundvikliga allusioner: ”jag var den vandrande vålnaden / längs trottoarer av svek”.  

Kanske det är därför så mycket handlar om frigörelse, befrielse, och oförlöst längtan – mestadels i önskan om mer vind, som bildar ett ledmotiv i några av de starkaste enskilda texterna. Längtan efter en bättre värld … Låter det naivt? I så fall välkomnar jag hellre den naiviteten än alternativet.

Mest övertygad blir jag av den starkare bäringen som finns i sorgen, i de tårar som anas när Gatuduvan står där svagt belyst av gatlyktorna, möjligen insvept i rök. Men rastlöst går vi vidare mot nya upplevelser. Jag hade önskat att han hade vilat längre i den känslan, i den sorgen.

För det finns helt klart enskildheter som fungerar bra:

                      jag lyssnar på tystnaden
                      månader dagar år
                      ibland får jag ett samtal
                      och det är redan för sent
                      du har gått ut
                      för att aldrig mer återvända
                      men staden minns
                      lätta steg rakt ut i regnet
                      innan allt var för sent och för mycket
                      innan förruttnelsen och ensamheten

Gatuduvan har rört sig bort från de feta måltavlorna, och paradoxalt nog hamnar de riktningslösa texterna i en mer stabil kurs av det beslutet. Politisk agitation i all ära, men jag är glad att slippa det. Likaså kan jag ana hur aliaset Gatuduvan är på väg att spricka – i förra boken medverkade han som fotografi, och här i ett förnamn (”Jens”). Jag skulle inte bli förvånad om han har ett efternamn också i nästa bok.

12 apr. 2017

Nattens regn och dagens möda, Elisabeth Hjorth, Norstedts


Elisabeth Hjorths nya är ovanligt bra. Det är ett inlevelsefullt dubbelporträtt av den väldokumenterade Karin Boye men också en välkommen skildring av den förbisedda Ruth Kjellén-Björkquist.

Det är ett vanskligt projekt Elisabeth Hjorth ger sig in i när hon ska gestalta författaren Karin Boyes liv. Att det är ett risktagande visade sig häromåret när en så pass skicklig författare som Jessica Kolterjahn skrev den måttligt lyckade Den bästa dagen är en dag av törst, om Boyes årslånga sejour i Berlin.


Ett av problemen är att stoffet är så bekant i detta fall. Risken finns då att det blir redovisning av torra fakta, en snitslad bana fram till det bittert ofrånkomliga slutet. Tur då att Hjorth undviker fällan att förhålla sig alltför närgånget med vad vi redan vet.

På Sigtuna träffas under ett par gånger på 30-talet några kända svenska författare och intellektuella för att diskutera konstens funktion i ett samhälle som rör sig i totalitär riktning. Där träffar hon Ruth Kjellén-Björkquist, prästhustru. En brevväxling inleds, där Boye tillåter sig vara frispråkig och avslöjande.

Nu låter det här inte som material till en spännande roman, men jag kan garantera att Hjorth gör något oerhört imponerande. Genom att växla perspektiv mellan de två – Karin och Ruth – får vi perspektiv, och helt nya inblickar i författaren Boyes privatliv.

Det är också skönt att få ta del av ett så uppriktigt porträtt av Boye. Här framträder hon som en ganska bitchig människa, som helt själviskt manipulerar och sviker sin älskarinna Margot och beter sig allmänt svinigt. Lite som en kulturman. 30-talets hotande världsbild har så uppenbara paralleller till vår egen samtid att Hjorth inte behöver betona dem för att vi ska dra öronen åt oss.     

Ruth har egna författarambitioner – hon skulle långt senare, på 70-talet, skriva en biografi om sin far Rudolf Kjellén, politiker. Dock är hon långt ifrån lika uppmärksammad som vare sig sin far eller sin make. Som kontraster fungerar de ypperligt: den nedtystade Ruth Kjellén-Björkquist och den nästan för omskrivna Karin Boye.

Varför är det då så spännande? Hjorth lyckas levandegöra båda dessa kvinnor. Ruth är inledningsvis väldigt smickrad när den kända författarinnan vill brevväxla, men stöts också bort av de alltför intima detaljerna. Samtidigt har hon egna författarambitioner – Hjorth har lyckats fabricera hennes brev så att dess tonfall blir exakt så överarbetat insmickrande som man föreställer sig att autentiska brev skulle ha skrivits.

Och språket i romanen är så ljuvligt. Vackert, men också just så ovillkorligt som jag uppfattar Boyes poesi – en av de mest kompromisslösa rösterna i svensk 1900-talspoesi. När vi i romanen får höra om en av författarna på besök i Sigtuna avviker på kvällen och måste hämtas hem förstår vi vem som avses. Ruths man är en av räddarna, och säger till sin hustru: ”För vissa människor, Ruth, är livet en enda väntan på en räddning som inte kommer inom räckhåll.”

Jag läser romanen om Karin och Ruth som en stark vänskapsroman, som visar hur viktigt det är med relationer. Viktigt, om än inte livräddande.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/4 2017)

Balladen om det sorgsna caféet, Carson McCullers, översättning Håkan Bravinger, Norstedts


På omslaget till den efterlängtade nyöversättningen av Carson McCullers briljanta kortroman Balladen om det sorgsna caféet står det att den presenteras ”tillsammans med sju aldrig tidigare översatta noveller”. Men det är ju helt enkelt inte sant. Jag behöver inte gå långt för att hitta både ”Ett träd, en klippa, ett moln” i antologin Modern amerikansk berättarkonst (översättning Pär Rådström, minsann), eller ”Wunderkind”, i en skolantologi med noveller som jag tror är redigerad av Ingrid Nettervik.  

Men det är en marginalanteckning, för det stämmer ju att medan McCullers romaner flitigt har översatts, är novellerna i stort sett outforskade för svenska läsare. Så det vore ofint att gnälla för mycket på den falska eller åtminstone skeva marknadsföringen.


Nåväl, till denna upplaga har Stina Stoor skrivit ett storögt beundrande förord, som kanske hade tjänat på att vara mer balanserat. Fast, när det gäller Carson McCullers är det svårt att behålla sitt sinne för proportioner. Svårt att skriva om henne utan att betona underbarnet som gjorde så stort intryck med sin debut som 23-åring, Hjärtat jagar allena. Novellen ”Wunderkind” skrev hon redan som 19-åring. Och så alkoholen som förkortade hennes liv, och som också gjorde att produktionen sinade, med följden att hon endast publicerade en roman de återstående drygt 20 åren av sitt liv (hon dog när jag föddes, september 1967).

Och nog är det så, att jag och många med mig har gillat McCullers, ungefär så som Stoor beskriver. På det där sättet där man liksom inte kan värja sig. Gillat surhetsgraden i hennes temperament, som sätter sådant avtryck i hennes stil. Det buttert barska tonläget. Det kommer fram tydligt i Balladen om det sorgsna kaféet. Mycket riktigt påpekar förlaget att den är översatt tidigare, av Olov Jonason, 1957. Tonläget sätts redan i den första emblematiska meningen. I original:

“The town itself is dreary; not much is there except the cotton mill, the two-room houses where the workers live, a few peach trees, a church with two colored windows, and a miserable main street only a hundred yards long.”  

Så här hos Jonason:

”Staden själv är trist; där finns inte mycket mer än bomullsfabriken, tvårumshusen där arbetarna bor, några persikoträd, en kyrka med två kulörta fönster och en eländig huvudgata som inte är mer än en hundra meter lång.”

Hos Bravinger:

”Själva staden är dyster; där finns knappt mer än bomullsfabriken, tvårumshusen där arbetarna bor, några persikoträd, en kyrka med två målade fönster samt en glädjelös huvudgata på sin höjd hundra meter lång.”

Handlingen är enkel: till staden anländer en puckelryggig dvärg, som sägs vara kusin med Amelia Evans, hembrännare som snart inleder en relation med dvärgen och de startar ett café tillsammans. Det är en kortroman om ny regim, om svek, om skvaller, om de mänskliga reaktionerna när vi ställs inför det udda. Även om Bravingers översättning generellt är god är det lite dumt att han upprepar Jonasons fadäs att göra Amelia en smula kortare än vad som står i originalet (6ft 2in är närmare 189 cm än 184).

Det är också en märklig kärleksroman. Varför märklig? Är inte kärleken alltid märklig för den utomstående. Alla kärlekslåtar borde heta ”What do you see in him / her?” Det speciella med McCullers är hur hon lyckas skildra detta kärleksförhållande helt inifrån, och där erbjuda dess logik, dess följdriktighet. Här finns också en kort kärleksessä på 2 sidor, insprängd i narrativet, en kärlekslära som är något av det starkaste och mest vidsynta jag läst om kärlek, eftersom den inte är oproblematisk.

McCullers värld är svartvit och grym, bildspråket oefterhärmligt. Kortromanen är bitvis helt glimrande, och visar vad en författare kan åstadkomma när hon är i full kontroll över den historia hon ska berätta. Det finns en visshet i att hon har läsaren i sitt grepp, en visshet som ger henne stort självförtroende.

De sju novellerna är flitigt antologiserade i engelskspråkiga utgåvor av kortromanen, med undantag för den sista, ”Den plågade pojken”. ”Wunderkind” är förstås smärtsamt självbiografisk – ursprungligen var föräldrarnas plan att deras dotter skulle bli konsertpianist, men till deras förtret valde hon skrivandet.

Även i novellerna får intrig oftast ge vika för atmosfär, på gott och ont. Det är inga oförglömliga mästerverk. Det viktiga är inte vad som sker, utan det som skapar kontur är bara en stil full av antydningar, som ger intrycket av en oförlöst poet: ”Hans hand sökte sig till kroppen bredvid och smärtan vägde upp åtrån i kärlekens evigt gåtfulla spel.” Ett intryck som förstärks i originalet: ”His hand sought the adjacent flesh and sorrow paralleled desire in the immense complexity of love.”

För några år sedan skrev Joyce Carol Oates uppskattande om Flannery O’Connors noveller, om det ironiska i att av de representanter för Southern Gothic som man brukar  tala om – Carson McCullers, Truman Capote och O’Connor – har den senare gått från obemärkthet till berömmelse, medan McCullers och Capote, som var så vida omtalade medan de levde, har gått i motsatt riktning. Något ligger i detta omdöme: ”McCullers may be remembered as a precociously but unevenly gifted writer of fiction for young adults whose work has failed to transcend its time and place.” Att läsa de här sju novellerna efter att ha tillbringat tid med O’Connors (se Bakhålls utgivning av En bra karl är svårt att finna och Allt som stiger måste stråla samman) är knappast till McCullers fördel.

Ändå är det här en välkommen utgåva, där Sara R. Acedo som vanligt bidrar med följsam formgivning, där titelbokstäverna kan läsas som en tatuering mot det hudfärgade – som för att understryka det hudnära i McCullers prosa. En bok att gilla, med vissa reservationer. 

11 apr. 2017

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet, Sara Stridsberg, Bonniers


Sara Stridsbergs nya pjäser är magnifika i sina ärliga skildringar av människor och relationer. Med suverän inlevelse i människans utsatthet befästs intrycket av att detta är 2000-talets bästa svenska författare.

”Jag vill inte ha något polisiärt ansvar när jag skriver”, berättade Sara Stridsberg i en intervju i tidskriften Horisont 2015. Det är en nödvändig utgångspunkt för den här författaren, som så ofta gestaltar individer som överskrider både skrivna och oskrivna lagar. Nödvändig, eftersom hon kan ägna hela sin koncentration på att skapa en fullständigt ärlig karaktär.


Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet samlar Stridsbergs tre senaste pjäser. Tillsammans med Medealand från fem år sedan har vi fått ett halvdussin pjäser som klart och distinkt visar att det här inte bara är fantastisk dramatik. Det är enastående litteratur, eftersom de fungerar så förträffligt som läsdramer.

Titelpjäsen är en bearbetning av romanen Beckomberga, med delvis nya karaktärer. Stridsberg ger sig gärna ut i psykets yttersta marginaler, men är noggrann med att ge både de sjuka och det sjuka stadga och stabilitet, en välbehövlig kontur.

I det myller av förtvivlan, våld, smärta och hemskheter som skrivs fram i pjäsen är det starkaste ändå mötet mellan dottern och fadern på mentalsjukhuset: ”Jag tänkte alltid att jag skulle kunna rädda dig, men kanske går det inte att rädda någon från mörkret. Kanske visste du hela tiden att det aldrig skulle gå, det var bara jag som trodde att du ville det.

Det är viktigt att påpeka att du inte ska förvänta dig logisk intrig i Stridsbergs dramatik. Snarare handlar det om tablåer, scener som bildar utsnitt av en verklighet vars mönster du får bilda själv. Ungefär som hos August Strindbergs Ett drömspel, eller i Lars Noréns sena dramatik, eller engelskan Sarah Kane, som Stridsberg översatt.

Ja, och något av det absurda mästerskapet hos Samuel Beckett hittar jag främst i Konsten att falla, den här samlingens svarta pärla. Den nedåtgående rörelsen är genomgående i Stridsbergs dramatik, och finns även i romanernas sjunkande tematik mot de mörka bottnarna inom oss.  

En konstant i Stridsbergs litteratur är ju annars dottern och mamman, och här är relationen lika solkig, sårig och smärtsam som man kan förvänta sig. Men samtidigt så himla vacker, trots att de lever i misär. Pendlingen går mellan förnekelse och sanningssägande, och det vackra finns i tonträffen i språket mellan detta strävsamma par. ”När du hamnat i det sista diket av alla återstår bara att sjunga”, som Beckett har sagt, och det sjunger om språket i denna ypperligt humoristiska pjäs.   

Inte riktigt lika imponerad blir jag av den sista korta pjäsen, American Hotel, som vidareutvecklar en novell Stridsberg publicerade i Novellix förra året. Å andra sidan kan det bero på att de tidigare två pjäserna är skrivna med ett ljus som ställer allt annat i skuggan.

Trots att Sara Stridsberg är mörkrets dramatiker är det ändå ljuset som jag tar med mig från läsningen. Ljuset i hennes människor, och deras hoppfulla kamp för att komma fram till den svåruppnåeliga och svårbemästrade frihet som definierar oss som människor. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/4 2017)

Tre guineas, Virginia Woolf, översättning Margareta Backgård, h:ström


Betydligt mindre känd än Ett eget rum är essän Tre guineas ändå ofrånkomlig läsning för den som intresserar sig för Virginia Woolf. För mig är den alltjämt en stötesten, en problematisk text, som jag sällan återvänder till, men kan också tycka att det finns ett värde i att den är så jobbig. Att den på något sätt går alldeles för långt i sina slutsatser. Men det är värt att påpeka att det ofta är det som utgör själva lockelsen hos Woolf, att du måste lära dig bråka med henne, att hon inte bekräftar din världsbild och stryker dina åsikter medhårs.

Att Tre guineas är mindre känd bekräftas av att den hör till Woolfs mindre återutgivna titlar. Senast jag läste den var sommaren 2010 när jag skrev en bok om Woolf, då i Margareta Ekströms översättning från 1984. Nu ger h:ström ut Margareta Backgårds översättning. För ett par år sedan översatte hon romanen Åren, som ju är en fiktiv pendang till denna essä.


Lisbeth Larssons förord är välskrivet, även om jag inte delar hennes uppsats att den här essän gått från att vara perifer till central i Woolfs författarskap. Fortfarande dominerar den handfull romaner – Jakobs rum, Mrs Dalloway, Mot fyren, Vågorna, Orlando – samt den andra essän för den som inte vill göra begreppet ”centralt” motorvägsbrett. Det här är mer av ett fortfarande kontroversiellt inslag. Däremot delar jag uppfattningen att den tidigare optimistiska tonfallet har ersatts av mörkare pessimism. Boken är också betydligt längre än Ett eget rum – inklusive de obligatoriska fotnoterna blir det en mer än 300 sidor lång pamflett. Den tidigare stilens glädje har också ersatts av en något mer tungrodd stil.

Här är tonfallet omilt aggressivt. I brevform avhandlas i tur och ordning kriget, utbildningen, yrkesmöjligheterna. När Woolf diskuterar nyhetsrapporteringen från det aktuella spanska inbördeskriget – essän utkom 1938 – menar hon att fotografier borde ge människorna ingivelsen om krigets råhet, att den rimliga slutsatsen borde bli att ”Krig är en skändlighet, ett barbari; krig måste stoppas. För nu ser vi till sist samma bild; vi ser tillsammans med er på samma döda kroppar, samma raserade hus.” Men vi ser aldrig ”samma bild” när vi tittar på fotografier, som Susan Sontag har visat i sin essä Att se andras lidande. Dessutom har förmodligen, åtminstone vid det här laget, med televiserade krig från och med Vietnam-kriget, en nivellering gjort oss helt neutraliserade inför de rörliga bilderna, vars effekt inte längre kan nå oss. Vi är helt tillvanda vid hemska bilder, reagerar inte ens.

Med elak ironi tar sig Woolf an sitt ämne. Det är ett modigt angrepp på patriotismen, på mannens inbilskhet. Klarsynt skriver hon om våld, att ingen utbildning i världen kan vaccinera människan mot benägenheten mot ondska. Då utbildningen inom sig bär den här skadliga effekten av att förvandla människan ifrågasätter Woolf om det är av godo att kvinnor tillförskaffar sig den. Kring detta rör sig textens inkonsekventa kärna: om nu utbildningen bidrar till att göra männen krigsbenägna, varför kämpa för något som i sig är förkastligt, som kommer att ha samma skadliga effekt på kvinnor? Kort sagt: är det mannens natur eller människans som är det våghalsiga? Det är konkurrensen som blir Woolfs tema, hur detta förändrar och försämrar människan.

Woolf är ständigt ambivalent i sin behandling av akademikerna, då hon dels idealiserar och upprätthåller värdet av utbildning, samtidigt som hon inte kan låta bli att kritisera deras obotliga tråkighet. De förlorar sin själ och förmågan att leva livet fullt ut. Att de tjänar pengar, ofta i stora summor, sker till priset av att de förlorar andligt, moraliskt och intellektuellt. Det är ingen vacker syn att skåda hur deras mänsklighet försvinner. Kvinnorna har krattat manegen åt dessa män, och det är svårt att förbise den självbiografiska vinkeln på besvikelsen över de bröder som systrar fått hålla under vingarna för att rädda deras akademiska karriärer.     

Med konkreta exempel pekar hon ut orättvisorna, och med konsekvent diskussion visar hon krigets konsekvenser. Tonfallet blir ibland mer än lovligt raljerande, men det är förtvivlan som styr hennes penna. Vad hjälper? Inte Wilfred Owens krigsdikter – definitivt inte krigsfotografierna heller, vill jag då invända. Det enda som kan rädda oss är förändringar som går på djupet, en förändrad inställning till livets värde.

Till bokens styrkor hör att den är väldigt kraftfull och övertygande i sin argumentation mot kriget: det är svårt att värja sig när Woolf använder hela sitt artilleri för att bekämpa fascism och det annalkande kriget – även om hon med facit i hand misslyckades med att förhindra det världskrig som strax utbröt, och det finns ingen anledning att betvivla att hon också var medveten om att kampen var lönlös, så är det tänkbart att hon verkade i ett längre perspektiv, där hon visste att i det korta perspektivet var slaget förlorat, men att det fanns en framtid som skulle kunna ta hennes ord på allvar.

Människor som går samman skapar en ond förening, menar Woolf – samhället är en fientlig skapelse. Det är en pessimistisk syn på människan, men vi kan påminna oss om att hon stod vid randen till ett nytt världskrig, som även för de mest inbitna optimisterna tedde sig oundvikligt. Hon använder bilden av en paralyserad kanin som infångas av en bils strålkastare för att beskriva människan inför den annalkande katastrofen. Men Woolf, som ibland blir beskylld för antisemitism, reagerar intuitivt mot all form av orättvisa och särbehandling: hon föraktade fördelar, att sko sig på andras bekostnad. Idealet blir att vara oavhängig, inte stå i skuld, utan låta förståndet vara obefläckat och oantastat. Utan att någonsin använda ordet integritet blir det hennes ärende.

Vad som då blir metoden handlar om att kvinnor måste förbli outsiders, vilket är en knepig position – på ett ytligt plan förefaller Woolf gå patriarkatets ärenden, och förminska möjligheten till inflytande och påverkan. Att vägra gå med i de destruktiva föreningarna är ett första steg, hävdar Woolf. Som alternativ blir de kvinnliga sammanslutningarna helt befriade från pompa och ståt, fritt från ceremonier och ritualer.

Några av de tidiga och ratade titlarna till det som skulle bli Tre guineas förklarar tydligare Woolfs resonemang, och skulle kanske ha åsamkat henne ett ännu kraftigare avståndstagande: The Next War, On Being Despised, ’Men are like that’, What Are We to Do? Nu blir boken fortfarande något som söndrar, som klyver sprickan mellan könen. Att vännerna höll tyst betydde nog att det var en bok som det var svårt att förhålla sig till. Men så är Woolfs skrivande av den arten att det inte kan snärjas av någon –ism. Hon är helt fri från alla suffix som skulle kunna hjälpa läsaren och föra in tolkningen på ett givet spår. Det är en text som inte slösar på charmen, vilket man delvis kan säga om Ett eget rum. Hon väljer frivilligt utanförskapet, och distanserar sig på egen hand från alla kompromisser. Men aggressiviteten motiveras delvis av att den kan ses som ett självförsvar: det var männen som var aggressiva först, exempelvis i sin behandling av suffragetterna, som karikerades hårt och fientligt under hela perioden som ledde fram till att (vissa) kvinnor fick rösträtt 1918. Samhället var tillåtande mot all form av kvinnofientlighet.

Vad som skulle hjälpa vore det oberoende som pengar och ett eget rum skänker. Fullt medveten om de privilegier och det inflytande som blir följden av en ordnad ekonomi kan konturerna av en viss optimism ändå skönjas. Man undrar hur medveten Woolf var om sin pionjärinsats.

Problematisk och kontroversiell må den vara, denna långa essä, men den är också skrämmande aktuell. Många av hennes exempel kan tillämpas på en stelbent samtid, när hon avhandlar samhällets stöttepelare, och priset för deras framgång som enligt Woolf blir en förlamande tråkighet. Den som gör för många arbetstimmar i sitt yrkes tjänst har inte tid att odla intressen för konst, estetik, eller ens ägna sig åt att kontemplera något naturfenomen: ”En uppoffring, verkligen, och en som förklarar regeringens ständiga likgiltighet för konst – dessa beklagansvärda herrar måste ju vara blinda som fladdermöss.”

Läsvärd är Tre guineas också genom att erbjuda insyn i Woolfs kritiska sinnelag, och en påminnelse om vilken skicklig litteraturanalys hon bedrev. Hon använder Antigone som exempel – den minnesgode vet dess betydelse för intrigen i romanen Åren – exempel på vikten av motstånd, nödvändigheten i att ta det där steget utanför sig själv. Till vilket pris som helst? Kanske inte ändå – att dö för en sak är väl minst lika dumt som att avstå från att dö för en sak, men det förebildliga i exemplet Antigone är ju att hon kan läsas som en metafor för att trotsa. Hennes handling är retorisk. Riktningen för Woolf går också mer mot försoning – en samhörighet trots allt.

Backgårds översättning, slutligen, är duglig, även om en och annan tautologi stör (svenskans ”Det finns två goda skäl till varför” är en mindre smidig version av originalets ””There are two good reasons why”). Jag uppskattar mer att hon till skillnad från Ekström behåller semikolonet, liksom att hon inte känner sig tvingad att dela in texten i kortare stycken. Det är också passande att översätta ”here we go around the mulberry bush” till den svenska befintliga ramsan ”så går vi runt om ett enerissnår”, då Woolf möjligen levererade en subtil pik mot (o)vännen T.S. Eliot, som i dikten ”De ihåliga männen” alluderar till eller travesterar just den engelska sången, något som förstärks av att hon faktiskt ger trädet tillägget att ”så fort enebärsbusken får er att börja cirkulera, slit er loss. Bombardera busken med skratt.” Hos Ekström finns en bokstavlig översättning, ”Nu går vi runt ett mullbärsträd”, vilket är märkligt då någon sådan svensk sång inte finnes.  

På tal om bokstavligt har Backgård högst lämpligt föredragit Britt G. Hallkvists finfina översättning av Goethes Faust till Woolfs utdrag. (Woolf i sin tur citerar en ganska ordagrann översättning av Melian Stawell och G.L. Dickinson). Jämför bara den version Ekström föredrog, Viktor Rydbergs minst sagt fria tolkning:
”Vad är det sinnliga?
Bildspråk och hägring;
Men det osinnliga
sanning och fägring.
Det översinnliga
fullgjort dess bud
Det evigt kvinnliga
drar oss till Gud.”

Nog föredrar jag liksom Backgård Hallkvist här:
”Allt det förgängliga
– liknelse, spegling.
Här får det skugglika
verklighetsprägling.
Det obeskrivliga
fullbordas här.
Det evigt-kvinnliga
lyfter oss, bär.”

Om du vill invända, konsultera först Goethes original:
”Alles Vergängliche
Ist nur ein Gleichnis;
Das Unzulängliche,
Hier wird's Ereignis;
Das Unbeschreibliche,
Hier ist's getan;
Das Ewig-Weibliche
Zieht uns hinan.”

8 apr. 2017

Medborgare. En amerikansk dikt, Claudia Rankine, översättning Marie Silkeberg och Jenny Tunedal, Bonniers


Den amerikanska poeten Claudia Rankine har skrivit en rasande anklagelse mot de rasistiska strukturerna. Den bör läsas av alla som tror sig veta hur empati fungerar.

En bra bok ska göra precis det Claudia Rankines Medborgare gör: ge nya impulser, utmana ens förutfattade meningar, och framför allt visa mod i sitt tankearbete. Då blir läsningen upplyftande, inte för att den bekräftar en världsbild, utan för att den ger ett nytt perspektiv på ett bekant problem.


Rankine innehar en professur i poesi på Yale University i USA. Medborgare är dock en bok som undflyr all kategorisering. Underrubriken lyder ”en amerikansk dikt”, men snarare än att vara en renodlad diktsamling är det en hybridbok som rör sig mot essän, konstboken, den politiska pamfletten: en ”j’accuse” för vår tid. Framför allt är det en glimrande påminnelse om två fenomen som blivit sorgligt akterseglade.

Det första är käringen mot strömmen. Förvisso, i efterhand när vi har facit i hand kan vi tillåta oss att vårda ömt dessa nej-sägares protester, men i realtid är de bara till besvär. Det andra är förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det vill säga: en förmåga att peka ut problemet, men också att nyansera det, att ta det på allvar.    

Det är en bok som behandlar erfarenheten i att vara svart. Att ständigt bli missförstådd, mötas av misstänksamhet och osynliggörande. Eller av det rena och skära hatet. Rankine arbetar som en reporter, och växlar teori med praktik, i ett arbete som gestaltar raseriet, och visar att ilska kan vara fruktbart och estetiskt konstruktivt. 

Hur då? En av texterna behandlar tennisspelaren Serena Williams. Konstant under karriären har hon blivit bortdömd av vita huvud- och linjedomare. Williams har då vägrat acceptera orättvisan, i famösa utbrott. Men det har rört sig om en motiverad ilska, i nödvändigheten i att bryta mot reglerna när reglerna inte är objektiva.  

I en text om Zinedine Zidanes skallning mot en italiensk försvarsspelare i VM-finalen i fotboll 2006 korsbefruktas läppläsarens tolkning av vad som provocerade Zidane med citat från Frantz Fanon, Maurice Blanchot, James Baldwin, med flera. Baldwin är också aktuell i dokumentären I Am Not Your Negro, som hade svensk premiär för några veckor sedan. 

Ett annat givet komplement till den här boken är det färska numret av tidskriften Kritiker (41-42), som är en svart antologi som ytterligare problematiserar den tematik som vi möter i boken Medborgare. Lika mycket där som i Rankines bok avtäcks mönster. Det är ju det som är syftet med intellektuellt arbete, att visa mekanismerna bakom det uppenbara.   

Den här boken visar då hur rasismen ser ut. Under täckmanteln av att vara oförarglig tillåts den sprida sitt hat. ”Tål du inte skämt?” Så kan de plumpa orden tas ned på jorden, men här blir det tydligt vilken skada språket kan göra. En skada som verkligen inte ska underskattas.

En del inslag i den här boken lämnar mig brydd, men inget gör mig oberörd. Det vore förmätet att påstå att jag nu äntligen ”förstår” hur det är att vara svart – men något mer om erfarenheten har jag lärt mig.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/4 2017)